har lite koll på läget vet ju att 

det är den 31 januari idag.

Men här får ni se några som

inte vet:



Mina fyra novemberkaktusar tror i allafall att det

är november nu.

När jag tagit bilden tittade jag ut och såg

att det börjat snöa.

Gick ut på trappan och stod där en

stund medan Nemo och Sluggo sprang

omkring därute.

Fick en dejavu-känsla av glädje och

förhoppning, sådant jag kände som barn

när snöflingorna dalade ner.

Tänk om jag kunde få vara barn ett

tag.

Skulle vilja det.

Nu ligger kompisarna och sover:






ansepanse

Kroppen består av cirka 70 % vatten

blodet av 90 % vatten

till och med benstommen har  så

mycket som 20 % vatten.

Vatten är viktigt.

Men handen på hjärtat.

Hur mycket vatten dricker ni

varje dag.

Jag rannsakade mig själv. 

Ingenting.

Jag dricker inte vatten alls.

Frukost: tè

Jag tar över stafettpinnen. Läs från början här.

Rasande skyndade hon sig bort till bilen så att gruset sprutade runt hennes skor. Inte brydde hon sig om att säga hej då till barnen. Nu hade hon bara en sak i huvudet. Hon skulle in till sta'n så fort det bara gick.

Att Lars brydde sig så lite om hur det var med henne och barnen, fastän de planerat den här resan till svärföräldrarna tillsammans, så följde han inte med utan stannade med den där nicke-dockan Sofia i sta'n.

Så det var alltså hon som var Lars' tidsfördriv nu. Hur länge hade han fört henne bakom ljuset. I våras, hade svärmor sagt. Då hade lill-Lars haft det extra svårt i skolan och Ella hade fått ta hela smällen med rektor, lärare och kurator. Under tiden hade alltså Lars varit med den där Sofia i Oslo. Enligt Lars hade det varit en mycket viktig inköpsresa och kunde absolut inte skjutas upp.

Ella hade fått upp bilen i en hastighet som vida överskred den tillåtna.

Nu gällde det att hitta Sofias adress i sta'n. För det var väl där hon skulle hitta turturduvorna. Ella kände hur det hettade till över ögonen och tårarna som trillade nerför kinderna. 


Fortsättning följer hos Bortabrabloggen.

har börjat.

Gå in och läs första

avsnittet hos Helen.

Sedan kommer fortsättningen

inne hos Babs.

Senare blir det min tur.


ansepanse

så konstig dröm i natt.

Jag skulle välja mellan två,

ja någonting som det fanns två av,

och jag kunde inte välja.

Panik! Jag måste välja.

Kan inte.

Så vaknade jag och hade

legat väldigt konstigt med den

gispade armen. Det gjorde ont.

-----

Mina blogg-platser:

Där jag sitter mest.

Vid köksbordet.



På andra plats.

I TV-soffan, där jag kan göra mer än en sak 

samtidigt.



På sista plats.

Där jag bara sitter vid något enstaka tillfälle.

Min stationära data på andra våningen.





ansepanse

det morgon igen.

En helt vanligt morgon.

Eller egentligen inte.

Det är ju fredag med bastubad.

Eller det är det ju inte.

Jag kan inte bada bastu med

gipsad arm inte.

Förresten saknar jag min mormor.

En av de finaste människor som

funnits i mitt liv.

Hon gick bort när dotter nr 2

var precis tre månader gammal.

Så det är längesedan nu men

saknaden kan riva mig i hjärtat

ibland ändå.


ansepanse

Jag har blivit utmanad av go'a Emelie.

*Hur länge har du bloggat? Jag började lite lätt på våren 2009 men kom igång mer på allvar efter sommaren.

*Hur många bloggar återvänder du till regelbundet? Många. Vet inte alls hur många.

 

*Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg? Det är jag med en klackspark.

*Har du hittat en gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden? Gräns finns förstås eftersom jag är anonym. Jag heter ju inte ansepanse som alla förstår.

*I vilken utsträcknng bloggar du för att få bekräftelse? Bloggar eftersom jag tycker det är roligt att skriva och roligt att läsa andras bloggar. Men det är alltid roligt att få gehör för det man skriver.

*Har du träffat människor irl, efter att ha träffat dem via bloggen? Ja det har jag.

*Tror du att det är skadligt för vissa personer att blogga? Jag tror nog att en del bloggare lever genom sin blogg och glömmer bort att det finns ett riktigt liv också.

*Hur ser bloggandets nackdelar ut för dig? Nackdelen skulle väl vara att man alltid måste ha något att skriva om. Bloggandet tar ju tid också men det är ju bara att inse att man inte är tvungen att sitta timme efter timme om man inte vill.

*Tror du att du fortfarande bloggar om 2 år? Nog tror jag det. Ibland känns det som om jag kanske inte vill fortsätta men så ändrar jag mig snabbt. Så antagligen gör jag det.


Jag utmanar alla som vill ta tag i det.

------

I förrgår blev mina två små och den store filmade:

Kallt har vi fått men solen skiner så vackert.

En riktigt ordentlig huvudvärk har jag idag.

ansepanse

det?

Eller är det bara morgontröttheten som

spökar.

Jag brygger alltid téet i kaffebryggaren.

I morse undrade jag varför det inte

lät något från bryggaren, tittar efter

och märker att jag glömt fylla på med

vatten.

I förra veckan tittade jag på kannan

och tyckte att téet hade en alldeles för

ljus färg.

Eller ingen färg alls.

Det var bara varmt vatten som jag

hade bryggt.

Jag hade glömt att sätta té i

melittafiltret.

Först tänkte jag dricka vattnet

som det var men kom sedan på den geniala

idén att slänga i en tépåse i termosen.


ansepanse

ONT.

Jag har så'n värk.

Kan inte sitta

kan inte ligga på rygg

kan inte gå

kan framförallt inte böja

mig framåt

utan att det gör fruktansvärt ont

i ryggslutet.

Jag slog mig ju även där när

jag ramlade.

Kan man bryta sig där också tro?

Armen däremot har tagit semester

och gör inte ett jota.

Ligger där inbäddad i gipset,

bara latar sig och har det gott.

Vill inte alls hjälpa sin kompis med

någonting alls.

-----

Gårdagens promenadbild:



Nemo och Sluggo fick hälsa riktigt ordentligt

på Bamse, en engelsk mastiff och världens

snällaste.


ansepanse

satt i väntrummet igår befann sig

även ett äldre par där.

Hon höll sin man underrättat om allt

som hon hade åsikter om.

På ett mycket förtroligt sätt.

Hon visste nog inte att hennes

"viskande" hördes i hela väntrummet.

Så kommer det in en omfångsrik kvinna

som håller en rätt omfångsrik äldre man

under armen.

Så försvinner de båda in för undersökning.

Det går en stund och sedan svischar den

omfångsrika kvinnan förbi, nu i bara en tunika,

då utbrister den äldre kvinnan till sin man:

- Det var en redig madam det där.

hur svårt det är att laga mat

med höger arm gipsad.

Vet ni hur svårt det är

att gå på toaletten.

Vet ni hur svårt det att 

tvätta sig.

Vet ni hur svårt det är att

klä på sig.

Vet ni hur svårt det är att blogga.

Jag använder mig i vanliga fall

av alla fingrarna när jag skriver

i rasande fart.

För så här ser jag ut nu:




ansepanse

ringde just och ska åka in

på en gång.

Det smärtar för mycket för att

det ska räcka med stödförband.

Får se när jag återkommer.


ansepanse

eller stödförband.



Jag valde stödförband.

Jo, jag ramlade så illa imorse att jag

fick besöka akuten där jag blev röntgad.

En snäll skada, som läkaren uttryckte saken.

En spricka i ett ben på handryggen.

Gips blir klumpigare men tar bort värken.

Förband blir smidigare men gör smärtan

intensivare.

Blir det för stolligt ont får du komma tillbaka

så gipsar vi istället.

Så sa han, läkaren.

Det är så här jag kommer att se ut några

veckor framöver.


ansepanse

Satu och jag började kvällen med

att spela Sant eller Falskt.

Ett ganska roligt spel där man

svarar på påståenden genom att

säga om det är sant eller inte.

Därefter blev det ett långt, skönt

bastubad.

Diskussionsvågorna gick höga

därinne i värmen.

Till kvällsfikat ville Satu ha mackor med:



glass på.

Det har jag själv aldrig testat men hon tycker

att det är gott.

-----

Jag hade en så'n konstig dröm inatt.

Jag drömde att jag trimmade av mig håret.

Och det på den kortaste längden man kan 

välja.

När jag vaknade for min hand snabbt upp

mot huvudet för att känna om jag hade

mitt hår kvar.

Pust - det hade jag ju.

----

Gårdagens promenadbild:




ansepanse

såg det här:



igår kväll, utropade jag:

- Snart har jag inga byxor kvar.

Blixtsnabbt kom svaret:

- Då får du gå med rumpan bar.

Till saken hör att för två veckor sedan

hände samma sak med ett par andra

jeans.

Till lördag blir det att åka in till sta'n

och shoppa.

Ett nödvändigt ont.

Ingenting jag ser fram emot.

-----

I morse var det Nemos tur att spy.

Han väntade dock med det tills jag

som bäst satt och åt frukost.

Detektivarbete har givit vid handen

att det är rådjursbajs som orsakar

spyendet.

Det äter båda med förtjusning.

Som ett slags lördagsgodis, fast hela

veckan.


ansepanse

uppvaknande blev det för mig

idag.

Väckarklockan ringde och jag

stängde av den.

Som vanligt tänkte jag ligga

och morna mig en stund.

Då hörde jag ett ulkande.

Snabbt får jag tag i Sluggo

som står i sängen och tänker

spy där.

Får honom ner på golvet där

jag vet att mattan inte ligger.

-----

Även bokhyllorna har fått en

utrensning.

Vem vill ha Bra Böckers Lexikon

den gröna upplagan.

Inte jag i allafall.

Det man vill veta kan man

ju hitta på nätet.

-----

Gårdagens promenadbild:




ansepanse

att laga min gamla påskhare:



Visst blev han fin.

Den här boken fick jag i brevlådan igår:



Det var den jag vann med min dikt.

----

J vred sönder fjädern i den gamla klockan

som kommer från hans mormor och morfar.

Det är trögt att vrida upp klockan och

därför brukar J sköta om det.

Häromdagen vred jag upp den med

stön och stånk.

Så när J igår skulle vrida

upp klockan då var ju fjädern redan spänd.

Det sa bara PANG.

Undrar hur mycket det skulle kosta

att laga en sådan klocka.



Det är alltså fjädern till DING-DONGEN som

gick sönder.

Inte själva tidsuret.


ansepanse

mycket som jag hittat när jag

städat ur skåp och lådor.

Många minnen, bitterljuva med

aha-upplevelser. 

Har jag sparat den!

Varför det?

Så den här:



Jag hittade den i flera delar och ska försöka

laga den.

Det är mitt första påskägg.

En söt liten påskhare.

Det året jag skulle fylla två år

fick jag den.


ansepanse

Efter lunch blir det alltid en promenad.

Jag: - Var ska vi gå idag?

och en vilodag för många.

Här har vi fått mer snö:



Så här mycket kom det inatt.

Sluggo springer, liksom Nemo, gärna därute i det

vita.

Men på Sluggo fastnar snön som stora

snöbollar.

Stackar'n.

Det blir att stå i badkaret

och bli duschad, så att snöbollarna

smälter bort.

Har börjat läsa i en bok om

Feng Shiu och blivit så

inspirerad av att gå

igenom allt härhemma. 

Hittills har det blivit några sopsäckar

med både kläder och annat.


ansepanse

Jag skriver aldrig långa inlägg men idag gör jag ett undantag. Ville bara berätta hur det kan gå i livet. Hur allt kan ställas på ända. Jag menar, jag är bara en helt vanlig människa, så det kan hända vem som helst. Även om ingen kan tro i sin vildaste fantasi att något så hemskt kan hända.

Allt startade egentligen med att jag började blogga. En sysselsättning jag idag tycker är trevlig men konsekvenserna av bloggandet blev fatala. Undrar om min yngsta tänker på det någon gång, att det var hon som tjatade sig till att jag skulle börja blogga.

Jag har två vuxna döttrar, båda har passerat 30-strecket. Båda har tre barn, så jag har på det viset sex 
barnbarn. Innan allt det jag ska berätta om började, hade jag kontakt med dem och träffade mina barnbarn. Yngsta bor nära oss här på landet och på det viset träffade jag de barnbarnen väldigt ofta och pratade med yngsta i telefon flera gånger om dagen. 

I bloggvärlden hittade yngsta och jag en särskild blogg som utmärkte sig genom att den som skrev bloggen hade haft en tragisk barndom och ungdom. Hennes egen mamma hade förgripit sig på henne sedan 3-årsåldern.

Yngsta och jag pratade mycket om henne och senare kom vi båda att ha kontakt med henne över mail och telefon i mitt fall och genom sms och chatt i yngstas fall. Yngsta kom sedan med förslaget att jag skulle kunna vara mamma även till henne, för det var så synd om henne och det skulle kännas så bra.

Dagen kom när vi båda fick träffa henne. Hon kom hit hem till mig och sov över här och träffade även yngsta och hennes familj. Både yngsta och äldsta tog henne som syster på facebook och allt var frid och fröjd. Midsommaren firade vi tillsammans. Yngstas hela familj, äldstas hela familj, hon, J och jag.

Efter midsommar träffade jag henne många gånger och hon blev Satu för mig. Hon blev min dotter och jag hennes mamma. Okey låtsas-mamma, men för oss är det mamma och dotter, som om det vore det från födseln.

Under husvagnssemestern var vi och hälsade på Satu där hon sommarjobbade några veckor i en främmande stad.

Sedan plötsligt efter sommarsemestern när J och jag just kommit hem, kom det första elaka mailet från äldsta, efter det fick jag ett antal sådana. Jag fick inte kalla Satu för min dotter och hon fick inte ha mig som mamma. Jag var ju tvungen att förstå att jag inte kunde bli mamma i min ålder. Det var ju bara en dum lek. Betalade Satu när hon bodde här, förstod jag inte att yngsta behövde mig extra mycket nu eftersom yngsta inte mådde så bra, båda tyckte att jag skulle be Satu försvinna eller åtminstone låta samvaron vara på en helt annan nivå.  Mailen var så grova och kränkande att jag grät floder och J blev arg över att flickorna kunde vara sådana.

Både äldsta och yngsta anklagade Satu för att vara manipulativ och ifrågasatte sanningshalten i den hemska barndomen. De menade att jag inte var någon psykolog och att det var bäst att Satu gick hos en sådan istället. Eftersom Satu blivit övergiven så många gånger gjorde det ju heller ingenting om jag skulle överge henne, påstod de. Oavsett hur jag gjorde skulle vår relation aldrig bli som förr förklarade yngsta för mig. Det skulle hållas på ett helt annat plan och inte vara så innerligt som det varit innan.

Sedan kom ett mail från yngsta där hon skrev att hon inte längre ville prata med mig i telefon, så ring inte mer, vi kunde maila istället, om jag ville ha kontakt. Samma inställning hade äldsta. 

Jag hade ju bara velat hjälpa en stackars tösabit som behövde någon som brydde sig. Under hösten bodde Satu här väldigt mycket. Jag kunde se att hon blev bättre, kände sig tryggare och kunde lita på mig. Hon blev en hel människa och jag kunde ta åt mig äran att ha hjälpt henne till det.

Yngstas mellanbarn firade födelsedag i november och J och jag fick komma på en fika efter att yngsta hade bjudit äldstas familj på middag. Det var ett tecken till mig att jag inte var välkommen och jag tyckte synd om J. Han blev ju liksom jag, satt på undantag. Kaffet fick vi mer eller mindre ta själva om vi nu ville ha.

Julafton som vi alltid firat tillsammans blev istället så att J och jag satt här ensamma. På juldagen var vi hos yngstas och där var även äldstas familj. Det blev mer eller mindre krystat. Jag var så mycket som möjligt med barnbarnen, för dem hade jag ju inte träffat så mycket under hösten. Ville ta igen så mycket som möjligt. Älskar ju dem så mycket.

Efter juldagarna tog jag och skrev ett långt mail till båda flickorna och tyckte att de skulle respektera sin mamma, att de inte alls behövde träffa Satu och vi behövde inte heller prata om henne, men att de skulle respektera att Satu nu fanns i mitt liv som min dotter även hon.

Dagarna gick och jag fick inget svar. Mig ovetandes hade J gått till yngsta och frågat varför hon inte svarade på mailet. Hon svarar inte på elaka mail, talade hon om.

Eftersom jag ville veta hur allt var och skulle bli, bad jag J följa med till yngsta för att prata med henne. Vi satt där vid deras köksbord. Jag frågade och försökte resonera om varför det blivit ett problem och hur vi skulle göra.

i måndags ögonmottagningen i den stad

jag alltid har varit hos med mina

regnbågshinneinflammationer.

Jag har bestämt mig för att operera

mina ögon för grå starr.

Igår fick jag brev därifrån om

att vårdgarantin inte kan uppfyllas så

jag blir erbjuden att få komma till

en privat klinik i en annan stad.

Enligt brevet måste jag kontakta

ögonkliniken annars blir jag av med

min plats i kön.

Ringde just dit och de hittade inte

mina papper.

Hon gick igenom hela pärmen men

jag fanns inte där.

Till sist hittade hon remissen liggande

någonstans för hon utropade: men här

ligger ju remissen och den är inte 

inregistrerad, så det är underligt att

du fått ett sådant brev.

Hon tyckte det var lika bra att jag

stannade kvar för annars skulle det

krångla till allting.

Så nu är jag kvar och vet inte hur

lång tid det kommer att ta innan jag

får komma till mottagningen.

Om det blir inom de 3 månader som

vårdgarantin gäller eller inte.

Men det tog hela 11 minuter i telefon

att komma fram till hur jag skulle

göra.


ansepanse

är det som jag vinner någonting.

Aldrig.

Döm om min förvåning och 

överraskning när jag igår kväll

gick in för att se om jag

fått några mail.

Jag har vunnit och

ska få en bok hemskickad

som pris.

Det  var i december jag

skickade in en dikt.

Den skulle handla om längtan.

Och tänk att jag vann!

Här är min dikt:

"Längtans eld brinner

den förtär allt på sin

väg

genom kroppen

bränner hål på 

alla andra tankar

tills bara en tanke finns

kvar

huvudet fylls

av ett enda stort surrande

jag vill

jag måste ha

jag måste få

jag kan inte leva utan

helt säkert kommer jag

att dö

om jag inte får"

-----

Min rygg värker etter värre idag

efter att jag ramlade i allt det

hala igår.

Först ramlade jag ju ur sängen 

härom veckan och så späddes det

onda på genom det här.

Illa!

Tur att jag kan hålla i väggen

när jag går runt huset.

Särskilt på baksidan där

isen på gången ligger konkav.

Fötterna fladdrar som fågelvingar

och tungan måste hållas rätt

i mun.

Och så självklart handen på

ytterväggen. 

-----

Håll hårt i det du tycker om

för du vet aldrig när du inte

längre får ha det.

Om du gapar efter mycket mister

du ofta hela stycket. Men jag gapade

aldrig efter mycket och jag ville

ha kvar det jag hade.

Men......


ansepanse

Det första raset kom ungefär

klockan 00.30.

Både Nemo och Sluggo spratt

till. J rörde sig lite i sängen men

vaknade inte. Sedan fick jag

försöka lugna Sluggo ganska länge.

När det andra raset inträffade har

jag inte en aning om men vi sov

djupt båda två.

J: - Helvete!

- Vad var det?

- Var det åskan?

- Nää.

Jag: - Det var ju bara snön som

rasade ner från taket.

-----

Vilken dag gårdagen blev.

Jag fick rensat ur en gammal kista

jag har. Där fanns en massa

sånt jag bara kunde slänga.

Sedan var det ett underskåp

till en av bokhyllorna som

rönte samma öde.

Det blev så mycket plats efter

urrensningen att hyllorna därinne

nästan ekade tomma.

Jag förstår inte varför man bara

sparar och sparar.

Man liksom bara slänger in sakerna

för att slippa se dem och sedan

ligger de i skåp och lådor i flera år utan

att man ägnar dem en tanke.

En skön och befriande känsla

infinner sig när man rensat

och slängt en massa skräp.


ansepanse

fick jag städat ut hela julen.

Lådorna med julpynt undanstuvade

där det ska vara.

Juldukarna utbytta.

Det var endast i köket jag hade

julgardiner så de var snabbt

nedtagna och ersatta.

De vanliga lamporna står

återigen i fönstren.

Det känns ganska bra.

För det är ju det vanliga som

är bäst.

Det tycker åtminstone jag.

Här kommer en bild på vår

kakelugn som Ruth gärna

ville se.



Jo, alla som undrar, det går

att elda i den.

Så fick jag se att sekatören ligger

kvar där på stenarna framför

kakelugnen.

Men då får ni ju se hur vacker

den är också. Alltså vår oranga

sekatör.

Igår hjälpte Satu mig att få

ut granen.

Vi brukar alltid ta sekatören

och klippa av grenarna

för att inte få så mycket

barr här och där och överallt.

Så även den här gången.

Det blev mycket barr på

golvet och jag hämtade

sopborsten och sopade

ihop det mesta.

Jag hittade dock inte sopskyffeln.

Letade efter den högt och lågt.

Kanske mest lågt, för när J

kom hem och jag frågade

honom var sopskyffeln är så:



Ja,  där hängde den ju.

Där i städskåpet som den alltid gjort.

Hur svårt var det att hitta den

egentligen.

------


Gårdagens promenadbild:




ansepanse

ju bortbjudna på middag igår.

Efter maten spelade vi Kinect.

Det fanns många olika spel att

välja mellan. Vi testade bland annat

bowling.

Rätt som det var fladdrade spelarens

vänstra arm och hand i TV-rutan.

Hur spelaren än försökte fladdrade

bara handen.

Det gick liksom inte att spela.

Plötsligt märkte vi att spelaren hade

fått en medspelare.

Det var Sluggo som hade satt sig bredvid

henne och kliade sig bakom ena

örat. Därav den fladdrande handen.




Fniss!


ansepanse

mjuklandardag på mer än ett

sätt.

En röd dag nästan mitt i veckan.

Ger lite andrum.

Utomhus kan man också landa

mjukt för snötäcket har under

natten blivit djupare.

En maskin tvätt snurrar runt

och jag har lite smått börjat plocka

undan julpyntet.

Men inget riktigt allvarligt förrän

imorgon då julgranen ska ut.

J och jag är bortbjudna på middag

idag.

Alltså ingen matlagning för min del

idag.

Kan det bli mer perfekt.

-----

Gårdagens promenadbild:




ansepanse

mellan fjällen

högt bland bäck och mo

porlande mot hällen

sjunga....... är god

-----

Nuförtiden sjungs väl inga

psalmer i skolan

men just den här psalmen

sjöng vi i småskolan varje

morgon.

-----

Jo, jag har fortfarande värk

och hittade en ömmande bula

på huvudet när jag tvättade

håret i morse.


-----

Satu tackar för alla Grattis-

hälsningar på bloggen.


ansepanse

Grattis på 25-årsdagen min

älskade dotter.

mig inte hur,

men strax innan väckarklockan

ringde ramlade jag ur sängen.

Inte på ett vanligt sätt heller,

utan jag slog huvudet i fotgaveln

och ramlade sedan ner på golvet.

Huvudet är det ingen fara med

men jag gjorde illa ryggen.

Jag har fruktansvärd värk

vid axelpartiet och den delen

av ryggen. Lite i båda armarna

och höger skenben har redan

en stor bula.

Jag får nog ta de lilla lugna idag.

Fast en maskin tvätt ska jag klara

av.

------

Gårdagens promenadbild:




ansepanse

bästa vi har är varandra.

Nu när Satu har flyttat

måste vi vårda relationen

på ett annat sätt.

Innan var det så lätt

när vi alltid var tillsammans.

Men nu har vi infört

en Satu och mamma-kväll

med övernattning en gång i veckan,

då vi kan sitta och titta på film

och bara njuta av varandras sällskap.

Det var underbart att se henne

vid frukostbordet imorse.


ansepanse

bruksanvisningar eller inte.

Det är den stora frågan.

Jag läste ju inte bruksanvisningen

till den nya micron men

teflonpannan vi köpte, där

var det tvärtom.

på det nya året.

Gick tillbaka för att se vad jag skrev

för ett år sedan:



"Första dagen på 2010! Mitt nyårslöfte är att jag ska

vara snällare mot mig själv. Det är jag som sätter för

stora krav på mig själv och det helt i onödan. Jag 

ska försöka njuta av livet mer och vara tacksam för

det jag har. Fast egentligen är jag det redan nu, tacksam

menar jag.

Jag ska försöka sprida glädje till andra genom att visa

upp ett glatt ansikte och bry mig."

-----

I backspegeln kan jag säga att jag nog varit

snällare mot mig själv men det andra

har liksom gått i stöpet.

Jag har inte njutit mer av livet och jag

har inte kunnat känna mig tacksam heller.

Men på mina promenader hejar jag till höger

och vänster och ger även främmande

människor ett leende. Det har jag

åtminstone lyckats väldigt bra med.

-----

Gårdagens promenadbild:




Då var det fortfarande flera minusgrader.

På kvällen blev det istället flera plusgrader och regn.


ansepanse